Om boken: 2001 / Olesya låg på en kall kaklad piedestal, med ett gult ansikte i ljuset av neonlampor... Hans dotter! Hans blod!.. Kornilov har sett många döda människor på sin tid. Till och med för mycket. Så mycket att de länge har upphört att väcka några känslor hos honom. Och nu stod Ivan Sergeevich bredvid en flicka täckt med ett gammalt bårhus och hade svårt att inse att detta var hans dotter... Eller så kanske kroppens defensiva reaktion bara utlöstes?